PartnersKontaktOm oss

Om man besöker vår hemsida så lagras en liten textfil som innehåller textinformation, en s.k. cookie, på din dator. Vi använder cookies för att ge statistik om användandet av hemsidan eller tjänsten. Statistiken ses bara som siffror och kopplas inte ihop med personuppgifter.

Läs mer i vår integritetspolicy.

Ok, jag förstår.

Rekordåren och Miljonprogrammet (1965–74)

Under 1960–1970-talets rekordår togs rejäla krafttag för att bygga bort de eviga bostadsköerna en gång för alla. Miljonprogrammet var en gigantisk satsning som saknar motstycke i Sverige. Karakteristiska byggnader från den här tiden finns att se i både citykärnor och förorter.

Under de så kallade rekordåren från början av 1960-talet och framåt gjordes välbehövliga satsningar på att bygga ett större antal bostäder som alla hade råd med. Riksdagen initierade Miljonprogrammet som innebar att en miljon bostäder skulle byggas under tio år. Byggherrarna fick förmånliga lån från staten för projekt som omfattade fler än 1000 lägenheter. En tredjedel av lägenheterna uppfördes i stora skivhus med många våningar och ytterligare en tredjedel i lamellhus om tre till fyra våningar utan hiss. Sista tredjedelen av miljonprogrammet bestod av friliggande småhus och radhus. Sverige som tidigare haft en låg bostadsstandard internationellt sett seglade efter hand upp i toppen.

Bredäng är så väl genomfört i sin 1960-talsarkitektur att Stadsmuseet i Stockholm har klassat området som kulturhistoriskt intressant. Bilden visar ett typiskt skivhus.

Nya stadsdelar med storskalig arkitektur

Hur såg då själva byggstilen ut? Att identifiera en byggnad från de här åren är ganska lätt. Modernistiska lamellhus med tre våningar utan hiss var den vanligaste hustypen under 1960-talet – antingen parallellställda eller placerade i rät vinkel mot varandra kring gemensamma gårdar. Fasaderna var oftast putsade eller tegelklädda utan utsmyckningar. Det fanns också fasader i betong eller plåt. I storstäderna byggdes också nya grupper med punkthus och högre skivhus om åtta våningar.

Själva byggandet var standardiserat och industriellt. Det hantverksmässigt murade ersattes av platsgjutna betongstommar och prefabricerade fasadelement. Helt nya stadsdelar byggdes i städernas utkanter. Närhet till service och kollektivtrafik var högprioriterat medan den estetiska aspekten hamnade mer i skymundan. Storskaligheten innebar ofta att såväl plan åkermark som kuperad skogsmark exploaterades.

Tidstypiskt flerfamiljshus från 1960-talet i Hjällbo i Göteborg. Betongelementfasaden har inlagd ballast.

Plats för moderna citykärnor – och folkliga protester

Under rekordåren fanns en stor politisk enighet om att ge plats åt moderna citykärnor. Staten uppmuntrade nybyggnad men inte bevarande och ombyggnad. Rivningarna av 1600-, 1700- och 1800-talshus som började på 1950-talet kulminerade i slutet på 1960-talet då cirka 8 500 omoderna lägenheter jämnades med marken – årligen!

Den snabba förändringstakten uppskattades dock inte av alla. Folkliga proteströrelser växte fram där medborgarna ifrågasatte politikernas och tjänstemännens agerande. Många ställde sig kritiska till livskvaliteten i de nya miljonprogramsförorterna som upplevdes som otrivsamma. Vid invigningen 1968 blev Skärholmen i Stockholm en symbol för allt negativt med ”betongförorten”. När Tensta och Rinkeby planerades prövades därför nya stadsbyggnadsidéer där husens vinkelräta regelbundenhet blandades upp med förortens grönska och olika hushöjder. Fler exempel på bostäder från rekordåren finns i Gårdsten, Bergsjön och Hjällbo i Göteborg, Rosengård, Segevång och Holma i Malmö samt Nacksta i Sundsvall.

Så känner du igen bostadshus från rekordåren

  • Rationell modernism. Raka huskroppar och släta fasader, platta tak och jämn sockellinje.
  • Skivhus. En typ av höghus med avlång huskropp och minst fem våningar. Byggdes i nya stadsdelar med egna centrum som till exempel Bredäng från början av 1960-talet. Uppfördes i samlade grupper med likartade hus.
  • Lamellhus. Släta huskroppar som putsades eller kläddes med tegel. Trevåningshus utan hiss var vanligast. Husen placerades ofta fristående i räta vinklar eller parallellt runt öppna gårdar. Som i Sätra i Stockholm där trevåningshus ramar in grönskande bostadsgårdar.
  • Helt nya kvarter eller hus i city där äldre hus rivits. Med samma modernistiska formspråk som kännetecknade förortsbebyggelsen.
  • Standardiserade fönster. Enkel utformning för att kunna massproduceras på fabrik. Hela fasader fick ofta en enda fönstertyp.
  • Enkla portar. Saknade ofta omfattning och placerades nära fasadliv. Glasade i trä eller metall.
  • Småhus i grupphusområden. På exploaterad åkermark byggdes stora områden med likadana småhus.

Kan du se spår av Sveriges rekordår i Nordrs byggnader?

Laila Reppen är arkitekten med stenkoll på byggstilar som skrivit om arkitekturstilar och här kan du läsa mer om Laila Reppen och vad hon gjort och gör.

Flera byggstilar

  • Folkhemsarkitektur (1940-1950-tal)

    Nu har vi kommit fram till 1940-1950-talet på vår byggstilsresa. Under den här tiden slog Folkhemstanken igenom på allvar och samhället började ta ett större ansvar för bostadsbyggandet. Håll utkik efter punkthus och grannskapsområden i ytterstaden om du vill få grepp om stilen. Har du tur kanske du får syn på ett stjärnhus.

    Läs mer

  • Funkis (1930-talet)

    Sol och luft var ledorden för den funktionalistiska filosofin. Funkishusens slätputsade fasader, geometriska volymer och stora glasytor speglade en önskan om stilrena, maskintillverkade bostäder för en rationell och sund framtid. Idéerna hämtades främst från Bauhausskolan i Tyskland och arkitekten Le Corbusier i Frankrike.

    Läs mer

  • Tjugotalsklassicism ”Swedish Grace” (1920-talet)

    Det finns många fina exempel på tjugotalsklassicistiska byggnader runt om i landet. Konserthuset och Stadsbiblioteket i Stockholm är kanske de mest kända. Stilen som var en svensk motsvarighet till Art deco, uppmärksammades även i England under namnet Swedish Grace.

    Läs mer